Fältstudie om kroppsstrumpor och en påhittad dansvetenskaplig teori

Dansen, konsten har alltid varit en tillflykt, utväg för mig. Det låter kanske banalt eller svulstigt men precis så är det. Igår var jag och tog en balettklass på Studio Harmonic här i Paris. På samma lektion var en och annan gammal räv i helkroppstrikå, några stenhårda asiatiska tjejer, ytterligare några yngre tjejer som mest nojsade med sin egen spegelbild, en helt underbar lång och ranglig farbror (även han i seriös kroppsstrumpa och jag är nästan säker på att det var potatistryck på...?) han hade roligast av alla. Jag stod mest och tänkte på att snart skulle jag få komma ut i Parisluften och missbruka kaffe igen. Kände mig avdankad och i upptakt till förfall, (hade ändå några sköna svaga ögonblick då jag tyckte jag ägde)
Senare på kvällen såg jag K-specials dokumentärporträtt av fantastiska Birgit Åkesson på webben. En hängiven, nitisk konstnär, koreograf. Hon sa så många tänkvärda och kloka ord, fick verkligen respekt för hennes sätt att närma sig dansen, rörelsen med allt vad hon var. Birgit Åkesson dog 2001. Det är märkligt och ledsamt att man inte talar om att någons rörelser har gått ur tiden. En röst, ett språk talas och skrivs det ju om när stora sångare, författare dör, men en danskonstnärs fysiska röst och språk då? Är det för diffust för att samla till en förmåga?
Hon talade bland annat om adaption konstformer emellan. Började fundera vidare på det där och kom fram till...något helt annat, och extremt användbart för min del. En teori om hur jag ska närma mig dansen som betyder så mycket för mig. Vill uppdatera, ta vidare, inte stagnera i gamla trötta mönster.
Tänker visuellt i fyra olika slags fält som ramar in vad dansen behöver bestå av för mig. Det centrala tänker jag mig är hur man förvaltar kombinationen av de här "fälten".
Fälten är 1. Den dagliga träningen (eftersträva styrka, teknik, ork, förberedelse) 2. Det sinnliga (närvaron, lusten, nerven)
3. Det intellektuella arbetet (frågeställningar som den om adaption, eller vad en rörelse egentligen är osv.) 4. Det sceniska. ( där allt ska samman)
(Det tycks kanske enkelt men jag skulle kunna forska mig skrynklig när det gäller det här)
Jag förstod klarare än tidigare att jag inte kan befinna mig i något av dessa fält utan en samverkan de fyra fälten emellan. Det är den balans jag har sökt efter alldeles för många år. Plötsligt upplevde jag det hyfsat konkret och samlat. Jag har stolt (och lite patetiskt) alltid trotsat de system och villkor som dansbranchen består av, med den här påhittade morkanska teorin, idén i ryggraden kanske jag kan nå längre bortom trötthet, tvivel, begränsningar och trots.
Jag ska åtminstone ge det ett "Åkessonskt försök"

Cherokee Mork

En tankelek bara! Vad mäktigt det vore om vi kunde införa indiannamn globalt. Det är ju grymt fint att få en idé om de människor man möter bara genom att höra deras namn. Odins namn säger till exempel kanske en del om Jonas och mig men ingenting givet om honom. Hans indiannamn skulle kunna vara något i stil med "looks at the world with hesitation" Min mammas " runs with no time to catch" och så vidare.Ett namn borde vara mer av en upplysning eller hyllning snarare än en etikett.
Läste om en indianhövding som fick namnet "stinkande filten". Respekt! :)

*J*

No place like home

Jag var med om ett experiment idag. (Jag råkar vara mitt uppe i en pms-psykos så det påverkar mina intryck av saker och ting, allt får större proportioner och jag blir dramaqueen. Men ändå! ) Det här var vad som hände;

Jag blev utelåst.

Där stod jag på gatan med min 14 månaders son utan nycklar, ett ynka öre, mobil. Känner inte en kotte i närheten och Jonas var på jobbet andra sidan Seine. Allt jag hade på fickan var två bussbiljetter, jag funderade på att ta mig till hans jobb men visste inte säkert var det låg.
Jag hade med mig Odins grejer men ingen mat till honom det hade jag tänkt att köpa ute. Visste att han snart skulle bli hungrig.

Jag rusade in på fyra olika ställen och försökte förklara på rutten franska att jag behövde låna telefonen och ringa en svensk mobil. Antingen var det fel på linjen , telefonen eller så slog jag fel nummer för det bara pep i luren. Till slut fick jag låna en ung killes mobil och kom fram till Jonas som skulle komma och möta mig så fort han kunde.

Timmar senare efter att Odin och jag väntat, lekt på torget utanför basilikan dök han äntligen upp och jag kunde andas ut, och när han kramade om mig och lyfte upp Odin (som var trött på att bli jagad av mig över torget, och att utforska duvor och fimpar på marken :/) så började jag gråta. Jag fick känna på hur det är att inte ha någonstans att ta vägen, inte kunna ge Odin vad han behövde i tid. Han var nöjd och glad under hela tiden men hade det gått ytterligare en timme hade han hunnit bli jättehungrig och frustrerad. Blev så sorgsen när jag tänkte på alla de människor som dagligen är beroende av andras tjänster för att överleva, kunna mätta sina barn, hålla sig varma. Inte har familj , vänner nära som kan komma till undsättning. Igår träffade jag en kvinna från Bosnien som tiggde utanför Notre Dame, hon kom fram till mig med en lapp hon skrivit där det stod att hon bott på gatan i Paris i två månader och behövde hjälp.

Jag gav henne inga pengar och det skar i mig idag när jag tänkte på henne att hon såg mig som någon som kunde hjälpa så som jag bedömde människor idag. Så gjorde jag inte det, jag gjorde det inte lite lättare för henne att ta sig ytterligare några ögonblick framåt. Vilken bedrift det är att överleva utan några tillgångar annat än en vilja att orka vidare och en förmåga att skaffa det man behöver för stunden. Eller försöka bortse från sina behov i värsta fall.

Kom att tänka på den där filmen "The Game" med Michael Douglas där han spelar en framgångsrik pamp som blir utsatt för ett spel där allt tas ifrån honom och senare när han lärt sig överleva på andra villkor får han tillbaks allt han trodde var förlorat. Ett spel som de allra flesta skulle behöva delta i fast utan sin vetskap då...och förhoppningsvis komma ut lite tacksammare och ödmjukare på andra sidan. Som jag idag , tror aldrig jag har blivit så glad att se Jonas ( och nycklarna!!!) och då är jag ändå våldsamt kär honom. Att få hjälp, kram, kaffe och få kliva över tröskeln till värme och trygghet är inget jag tänker ta för givet.

*J*

Var bara tvungen att ta med den här bilden. Visst kan man tänka sig mer upphetsande saker att läsa ( manualen till torktumlaren eller nåt?!) än " Sexuallivets pedagogik " 5 p på nån landsorts folkhögskola ? Rudolf Allers måste ha haft ett gäng pervesion i gömmorna eftersom han stod ut med att färdigställa den här boken.
Den skulle ju kanske i och för sig kunna komma till användning översatt och lanserad i USA, i händerna på en och annan guvernör, storpamp som inte kan motstå"frestelsen" att till exempel leka nazistrollspel med prostituerade och så vidare.. Rudolf kan bli deras turn-off pedagog. Det finns en plats för alla. Perfekt!

*J*

Finn fem fel!

Unken fransk reklamkampanj, karriärsnubbar verses hot chicks luktar trött reklambyrå.

Blodig kamp för jämställdet

this war will be over...

Inte konstigt att världen ser ut som den gör när hälften av jordens befolkning drabbas av pms en gång i månaden. Jag blir själv en drake i det läget ( Läs - nu!), en vandrande krigszon. Humöret skiftar hysteriskt mellan hela känsloregistret, kroppen känns tjugo år äldre och jag blir finnig som en fjortis. Man blir fullständigt satt ur balans och har ingen som helst kontroll över hur det tar sig uttryck. Lika läskigt varje gång...män borde ha en handbok om pms symptom i bakfickan för att plocka fram och ögna igenom när kvinnor i deras närhet vill göra upp...!, bli tröstad för något väldigt oklart, krossar porslin, lägger skorna i frysen, blir kränkt för precis allt och då menar jag allt!!, stampar riktigt hårt STAMP STAMP !! i golvet, eller bara vill brottas och tar illa upp för att du till exempel har dålig andedräkt. Har man då läst på ordentligt så vet man att man inte behöver göra slut eller stå ut särkilt länge till för det går snart över. Det är brutalt orättvist att män inte rabbas av någon liknande hormonrubbning. Samhällen världen över skulle förmodligen vara långt mer jämnställda om män också forcerades till att tappa kontrollen med jämna mellanrum. En lösning kanske kunde vara att näringsdepartementen uppmanade män att knapra i sig östrogen en gång i månande i en tidsanpassad pmscykel, så kunde kvinnorna gå på styrelsemöten medan männen stannade hemma och skällde ut möblerna eller nåt?!

*J*

Parishajk

Det är verkligen helt fantastiskt att hänga med barn. Man får liksom tillgång till fler dimensioner av allt, ser saker genom barnets ögon för man söker hela tiden efter något för dom att uppskatta. Så kommer man på sig själv med att upptäcka grejer, detaljer som man med all säkerhet hade missat om man gått där själv och grubblat på sina gamla hang-ups. Härom dagen ( i ett svagt ögonblick) sa jag "titta väggen!" till Odin som var rastlös ( jag oinspirerad)...och det funkade!! han kom helt av sig och dröjde vid att kolla in...betong. Säger inte det allt?
Odin har precis lärt sig att gå och vi var på promenad runt kvarteret igår. Det blev världens äventyr för honom att se allt på närmre håll, kunna bestämma riktning själv och så vidare. Varenda trottoarkant, mutter, stolpe, dörr, skyltfönster, duva , vattenpöl skulle undersökas. Det var stor sensation när han upptäckte att man dessutom kunde backa! Till slut blev han lite trött av allt hajkande på Paris gator och ville gå hem men jag märkte inte det för jag hade förlorat mig i en fläck på väggen som såg ut som en ...fot ...eller nåt. Så var jag lite upptagen med att se hur långt man kunde komma om man hoppade jämnfota från en trottoarfyrkant till en annan.Odin gick till ostronbaren och väntade ut mig.

*J*

"It takes a fool to remain sane" ...

Vi bor mittemot basilikan Notre Dame des Victoires i Paris, kyrkklockorna ringer med jämna mellanrum under hela dagarna (särskilt ivrigt nu under påsken.) Fönstrena skallrar varje gång och det är som om någon ilsken kristen "rekryterare" stod i samma rum och "ringde in från rasten". Klockorna tycks ropa ut "We are doing stuff and it´s so important so you ALL better know about it!!!" (fast på franska då)
Den direkta motsvarigheten för mig som ateist vore att springa kvarteret runt, eller slå upp fönstret med en megafon i högsta hugg och skrika "ATEIIIISM there is no god and we´re all alone in this fucking mess!" En ateism-mistlur helt enkelt. Bara därför att ge mig till känna.
Varför måste kyrkan göra sånt väsen (oväsen) av sig? Som om den vore märkvärdigare än min sons eftermiddagsvila som han till en början blev väckt ur varje gång klockorna slog helt maniskt. Nu rycker han mest till och sover vidare, ungefär som jag som konstaterar och ignorerar. Jag undrar mest varför ateister rent generellt är så hemliga och håller sig på kammaren? Det skulle vara intressant att se vad reaktionerna skulle bli om till exempel
R. Dawkins stod på torget här nedanför och läste korta utdrag ur "The God Delusion" högt och ljudligt. Flera gånger om dagen! Vad skulle bli mest påtagligt balans eller obalans? DINGDONG.Dawkins.DINGDONG.Dawkins.

Jag värderar innerligt och intuitivt tolerans, kommunikation och välvilja . Accepterar andras ideologier, övertygelser eller tvivel för den delen...försöker förstå istället för att döma, men vill också känna att jag kan göra min egen röst hörd utan att bli hyschad. Så länge jag inte har några unkna allmänt ogenomtänkta, respektlösa åsikter att vädra det vill säga . Det har jag inte, och om jag någonsin sjunker så lågt hoppas jag att jag då åtminstone kommer att ha sinnesnärvaro nog för att granska det unkna och till exempel dra upp till Bhutans grönaste topp och reinvent myself.)
Jag har ju i och för sig heller inte behovet av att hålla ritualer eller utföra visa tidsbundna handlingar i linje med vad jag tror på annat än att göra gott, så om kyrkan har det. Ok! Troende måste självklart få praktisera på det vis dom tycker känns riktigt och rätt, så länge det inte har några allvarligare följder för andra.
Jag var bara tvungen att nysta lite i (och garva åt) vad en motsvarighet skulle ha resulterat i.Kanske skulle det inte retat någon alls?
Ursäkta mig men jag måste bara säga det att hela dystra skådespelet kring påven och dröset kardinaler i sina "kostymer" (och inte en kvinna inom sikte)är givet Monty Python-guldstoff! Man måste skratta åt sig själv emellanåt annars går man under, det är jag i alla fall övertygad om att jag skulle göra. Lite kbt och sillywalks tror jag helt enkelt skulle göra "underverk" i Vatikanstaten!

Min tro på mänskligheten (och vår "förmåga" att förvalta) är ärligt talat ganska knapp. Maktmissbruk, girighet , systematiskt våld och förtryck dominerar.
Enligt en framstående amerikansk forskare inom psykologi - Robert Hare är 1% av världens befolkning psykopater. Människor som kan passera socialt i vissa fall men är oförmögna att känna empati eller dåligt samvete. Hare hävdar att psykopaterna är överrepresenterade inom fängelser, och i toppskiktet inom politik och finansvärlden. Någon som är förvånad? Det säger onekligen ett och annat om världens tillstånd för tillfället.

Vad jag VILL kunna få tro går däremot upp i ringen rond efter rond med diverse orättvisor, för det allra mesta är jag förloraren men då och då ler jag segervisst läs hoppfullt!
Jag vill inget hellre än att uppriktigt kunna tro på att alla rymmer någonting gott som kan få vara avgörande för den människans liv och andras. Att humanism kan segra över pennalism, att civilkurage är en självklarhet, att man kan vara trygg i sitt eget hem, att barn är osårbara just för att de är barn och så vidare. Jag tvingas med alldeles för täta mellanrum inse att mina (utopi)-tankar om hur det skulle kunna vara landar i stora förhoppningar och små förväntningar.


*J*

För dig som reser till Paris med småbarn!

* Stor fin park med många roliga klätterställningar, rutschbanor och ett myller av barn i alla åldrar Rue de Bretagne.

* Strosa runt i trädgårdarna Jardin du Luxembourg förslagsvis från och med april när allt blommar.

* På Pompidou finns många roliga skulpturer och målningar, och skötbord på toalettern!!! :)

* Svenska kulturhuset i Marais (utställningar, konserter) Mysigt fik med barnstolar, hembakat, skötbord finns även här. Kolla anslagstavlan om du söker boende eller extrajobb!11 Rue Payenne

* Fantastisk leksaksbutik i galleria på Rue de banque nära Place de Victoires.

* Parc Monceu. Fint att promenera omkring där och det finns karusell, gungor (betalgungor)Mycket barn, och så fåglar, hundar att titta på (funkar varje gång!)

* Disneyland!

* Place Igor Stravinky (intill "Pompen"), roliga och fina Niki de Saint Phalle skulpturer som sprutar vatten.

* Plan de la Ménagerie- du Jardin des Plantes. Stor anrik djurpark (funnits där sen 1794) med kinesiska kattdjur, "demonugglor", apor osv. Vacker park intill Naturhistoriska museet där man kan se på uppstoppade dinosaurier mm garanterad succé.

Fortsättning följer...

Kärlek...!

http://www.youtube.com/watch?v=fmjULeODgqc

Flow my ashes

http://www.youtube.com/watch?v=Lib6fTLxizE

Sexism och Tectonic

Sexism (och tectonic...) är stort i Frankrike. Det verkar nästan som att det vore en politisk inkorrekt gest att hävda att män och kvinnor borde ha lika rättigheter (alla kategorier!). Sarkozy är ju inte direkt någon ledstjärna heller.Var tog revolutionärsandan vägen? Under franska revolutionen marscherade ju de franska kvinnorna till Versailles och krävde "rösträtt, frihet och jämlikhet. "Beauvoir och Sartre, revolutionärer 2008 var är ni? Ute och shoppar?

En positiv grej pågick ändå här i Paris under internationella kvinnodagen 8 maj. På Panthéons frontfasad står det något i stil med AUX GRANDS HOMMES LA PATRIE RECONNAISSANTE ("To the great men the grateful homeland"). Då har man gjort en markering och smält upp gigantiska kvinnoporträtt på Solitude, Curie med flera över samma fasad. Dom delar ju dessutom crypt med bla. Hugo och Voltaire. Spel för gallerierna kan tyckas men viktigt ändå.

Det är sällsynt att man ser pappor i lekparkerna förutom på helgerna. Den absoluta majoriteten av kvinnorna tar till exempel ut all föräldraledighet hela (cirka) två månader.Som kvinna förväntas man räkna med och kanske till och med uppskatta att inte få bli lämnad ifred på offentliga platser. Inte kunna vänta på en vän vid Hotel de Ville utan att bli taffligt raggad på och sen bli kallad hora om man inte visar sig vara intresserad.
Jag ser det som en mänsklig rättighet att få välta ur sängen ut på promenad med tuvtottor i håret och banangeggfläckar på tröjan, här verkar till och med nunnorna (som bor i pilgrimsbostaden porten bredvid vår) piffiga, och man får blickar som avslöjar att folk tar mig för en nedgången neurotiker om jag inte anstränger mig för att nå min fulla "attraheringspotential." Snacka om att det har omvänd effekt, jag gör mig fin när jag själv behöver det inte för att anpassa mig.

Ytterligare en liten detaljiakktagelse av franska "sexismväldet" är skyltdockorna. De kvinnliga dockorna har bystmått som överstiger höftmåttet och bröstvårtor som pilskt putar ut, så man börjar blinka hysteriskt när man måste passera för att inte bli "putad" i ögat. De manliga dockorna har alltid en vacker sjal sådär klyschestetiskt slängt runt en välskulpturerad nacke uppföljd av en kraftfull bringa. Dom är inte "köttiga bara klassiskt stiliga."

Vad gäller Sarkozy så hoppas jag på en avslöjande papparazzibild (a first time for everything!) av ett alldeles extra litet "paket" och ytterligare en bild när han gråter ut hos mamma efter att Bruni dumpat honom för en yngre...kvinna.

Alla utnyttjar och utnyttjas på olika sätt och mer eller mindre. För egen vinning, för att föregå, för att ta sig förbi och vidare, för att överleva, för nöjes skull. Eller gör det rent omedvetet och oreflekterande med varierad mängd distans , självbevarelsedrift. Jag skulle våga påstå att det är några av de mest centrala och avgörande beståndsdelarna av människoskap. Tråkigt att våga påstå men allt för många konsumerar istället för att förvalta, och låter sig manipuleras i stor utsträckning utan att ifrågasätta. Det gäller även mig såklart, jag jobbar hela tiden på att bli bättre på att inte ryckas med i den riktningen.
*J*

Lost in translation

Tre veckor i Paris.Tre månader återstår.
Känner mig nästan äckligt priviligerad. Jag ser på CNN om nätterna, i natt ett inslag från kvinnornas perspektiv i Afghanistan
"Through their eye´s". Känner att kontrasterna är överväldigande och skaver. Förtryckt i Islamsk republik under ett endaste liv, att det kan vara så grymt att livet faktiskt enbart erbjuder somliga en enda lång kränkning. It pisses me off.

Lägger småpengar i handen på medmänniskor vars hem är gatan, kölden.
Har pendlat mellan tillstånd som eufori, tristess, total tillfredställelse och något som måste liknas vid kärlkramp. Att kasta sig ut i Paris med en ettåring på metron är till exempel inget för den ängslige, fick tryck över bröstet första gången jag försökte mig på det äventyret. Något säger mig att man helt strategiskt velat skrämma bort småbarns
föräldrar från underjorden/metron, genom att göra det så omöjligt som möjligt med framkomligheten. Dom har lyckats...Inga rulltrappor bara trappor så man måste baxa barn i vagn, väska upp och ner genom alla gångar, vagndörrar som smäller igen efter cirka tio sekunder , spärrar man får leka terrängbana med för att komma igenom phju! Vi hamnade dessutom i samma vagn som en psykotisk man som "kastade pil" med pennor mot en stackars tjej vars hund var på väg att ta ett stadigt käftgrepp om hans ansikte. Hann av innan dess...ja ja så småningom kommer jag väl vänja mig och undra vad jag gnällde om (tills dess undrar jag bara om man kan införskaffa lite stryktåligare nerver någonstans?)

Hade även uppskattat lite första hjälpen beredskap när jag virrade in på porrstråket med Odin härom dagen. Helt givet kommer en störtskur följt av hagel...Jag sprang i vilsepanik över porrstråket genom hagel med Odin gapskrikandes i vagnen. sååå ja luuugn och fiiin! Ångestsvett, hjärtklappning, gråtklump. Gubbar som stod bakom nötta sammetdraperier och avtrubbat ropade "sex!", som om det var dagens rätt ungefär. Hem kom vi i alla fall tillslut och vi övervägde för ett ögonblick att på allvar bli tunga alkoholister så tänkte vi på kvinnorna, barnen i Afghanistan och samlade oss...

Börjar känna mig hemma i kvarteret mellan börsen och basilikan Notre dame des Victoires , nickar generat åt nunnorna som sopar gatan utanför porten, viker undan med vagnen för stiliga män och kvinnor med löjligt stora portföljer. Sluddrar på skolfranska som försöker passera när jag beställer delikatesser på lokala bageriet, tecknar kartor som ser ut som trassliga grovmaskiga nät i drömmen, välter burkar med sylta för katter på franprixen och får trötta ögon på mig.

Försöker skriva karaktärsbiografier på kvällarna när Odin somnat men förlorar mig i lägesrapporter på facebook, skriver till vännerna mest för min egen skull. Får som förväntat sällan svar. (Vad skulle dom göra utan mig ?:)

Spöar vad jag trodde var mina begränsningar utanför bekvämlighetsringen, ser mig ofta utifrån objektivt, hajar till vid skyltfönster över hur sliten jag ser ut, förvånas över att så många fransmän helt uppriktigt frågar mig om vägbeskrivning kanske passerar jag verkligen ändå?

Möter upp en skön samling lika vilsna ateister i svenska kyrkan varje torsdag (lekgrupp för barnen). Äter hembakad baguett och kanelbulle, ser på när Odin leker kök och med blicken idiotförklara mig under sångstunden.Underbart!

Promenerade mellan Concorde och Triumfbågen och försökte uppfatta Austerlizhistoria, spillda öden, revolution, halshuggna monarkers blodspill, artonhundratalsvingslag, vilket inte var möjligt. Historien skymdes av konsumtion. Fick Diorbågar och blinkande neon bokstavligen i ansiktet vart jag än såg. En skock förnekelsemassa, riktigt läskigt.Fick ändå ett fånigt litet uppslag till en koreografi bland alla turister då jag inte kunde ta mig fram utan att ducka, backa, rusa, förbi fotoblixtar. Alltid något.

Kyrkklockorna slår alldeles extra argt åtta varje morgon, amatörmusikerna i lägenheten bredvid repar samma stackars låt hela dagarna. Ser framför mig hur dom helt rörande sitter i ring och lirar i osynkat samförstånd utan att komma någonstans alls. Transvestiten på våningen under myser när man säger bonjour madame! Visst är det vackert men så är det också Paris!

*J*