Måste läsa versus måste se...!

Nigel Hall shapes

Jag skulle vilja ringa Nigel Hall och be honom komma hem till mig och gå lös  med spritpenna på väggar, tak och golv, fasen vad fint! Eller så snor jag vilt och gör en Hall-tatuering över ryggen...

Tack Gabriela Pichler!

Gabriela Pichler har gjort något stort, hon har gjort en svensk film för poeter som inte skriver, med skådespelare som inte säger en enda replik, det vill säga man tror på vartenda ord. Inget faller till marken som för överlagt eller fåfängt, som det nästan undantagslöst gör i svensk film annars.

"Äta sova dö" känns mer som en dokumentär än en spelfilm och underrubriken; "Du har inte en chans. Ta den" summerar filmen så kraftfullt. Den är ett nedslag i fattig-Sverige där man bryr sig lika mycket om prestige som musskiten på hallgolvet. Ett jobb är ett jobb är ett jobb.

Det är dessutom den i särklass bäst beskrivna, och mest kärleksfulla, far och dotter relationen jag har sett på film, och ett ljuvligt kvinnoporträtt i huvurollen där tjejen är skitigast och grabbigare än de grabbigaste bröstknuffa-runt-varandra-på-rökrutan- snubbarna på lagret. Jag bugar och bockar, och bojkottar (som Hynek Pallas) Guldbaggegalan om det inte haglar baggar över denna suveränt känsliga och vackra film vid årets filmgala.

Mod, ork, omtanke. Syntetmaterial, flottflammiga väggar, gummihandskar, alkisytliga blodkärl, bylojalitet, hårnät, varsel och plankstek på lokala pizzerian. Bravo!