Dansen, konsten har alltid varit en tillflykt, utväg för mig. Det låter kanske banalt eller svulstigt men precis så är det. Igår var jag och tog en balettklass på Studio Harmonic här i Paris. På samma lektion var en och annan gammal räv i helkroppstrikå, några stenhårda asiatiska tjejer, ytterligare några yngre tjejer som mest nojsade med sin egen spegelbild, en helt underbar lång och ranglig farbror (även han i seriös kroppsstrumpa och jag är nästan säker på att det var potatistryck på...?) han hade roligast av alla. Jag stod mest och tänkte på att snart skulle jag få komma ut i Parisluften och missbruka kaffe igen. Kände mig avdankad och i upptakt till förfall, (hade ändå några sköna svaga ögonblick då jag tyckte jag ägde)
Senare på kvällen såg jag K-specials dokumentärporträtt av fantastiska Birgit Åkesson på webben. En hängiven, nitisk konstnär, koreograf. Hon sa så många tänkvärda och kloka ord, fick verkligen respekt för hennes sätt att närma sig dansen, rörelsen med allt vad hon var. Birgit Åkesson dog 2001. Det är märkligt och ledsamt att man inte talar om att någons rörelser har gått ur tiden. En röst, ett språk talas och skrivs det ju om när stora sångare, författare dör, men en danskonstnärs fysiska röst och språk då? Är det för diffust för att samla till en förmåga?
Hon talade bland annat om adaption konstformer emellan. Började fundera vidare på det där och kom fram till...något helt annat, och extremt användbart för min del. En teori om hur jag ska närma mig dansen som betyder så mycket för mig. Vill uppdatera, ta vidare, inte stagnera i gamla trötta mönster.
Tänker visuellt i fyra olika slags fält som ramar in vad dansen behöver bestå av för mig. Det centrala tänker jag mig är hur man förvaltar kombinationen av de här "fälten".
Fälten är 1. Den dagliga träningen (eftersträva styrka, teknik, ork, förberedelse) 2. Det sinnliga (närvaron, lusten, nerven)
3. Det intellektuella arbetet (frågeställningar som den om adaption, eller vad en rörelse egentligen är osv.) 4. Det sceniska. ( där allt ska samman)
(Det tycks kanske enkelt men jag skulle kunna forska mig skrynklig när det gäller det här)
Jag förstod klarare än tidigare att jag inte kan befinna mig i något av dessa fält utan en samverkan de fyra fälten emellan. Det är den balans jag har sökt efter alldeles för många år. Plötsligt upplevde jag det hyfsat konkret och samlat. Jag har stolt (och lite patetiskt) alltid trotsat de system och villkor som dansbranchen består av, med den här påhittade morkanska teorin, idén i ryggraden kanske jag kan nå längre bortom trötthet, tvivel, begränsningar och trots.
Jag ska åtminstone ge det ett "Åkessonskt försök"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar