Blodig kamp för jämställdet

this war will be over...

Inte konstigt att världen ser ut som den gör när hälften av jordens befolkning drabbas av pms en gång i månaden. Jag blir själv en drake i det läget ( Läs - nu!), en vandrande krigszon. Humöret skiftar hysteriskt mellan hela känsloregistret, kroppen känns tjugo år äldre och jag blir finnig som en fjortis. Man blir fullständigt satt ur balans och har ingen som helst kontroll över hur det tar sig uttryck. Lika läskigt varje gång...män borde ha en handbok om pms symptom i bakfickan för att plocka fram och ögna igenom när kvinnor i deras närhet vill göra upp...!, bli tröstad för något väldigt oklart, krossar porslin, lägger skorna i frysen, blir kränkt för precis allt och då menar jag allt!!, stampar riktigt hårt STAMP STAMP !! i golvet, eller bara vill brottas och tar illa upp för att du till exempel har dålig andedräkt. Har man då läst på ordentligt så vet man att man inte behöver göra slut eller stå ut särkilt länge till för det går snart över. Det är brutalt orättvist att män inte rabbas av någon liknande hormonrubbning. Samhällen världen över skulle förmodligen vara långt mer jämnställda om män också forcerades till att tappa kontrollen med jämna mellanrum. En lösning kanske kunde vara att näringsdepartementen uppmanade män att knapra i sig östrogen en gång i månande i en tidsanpassad pmscykel, så kunde kvinnorna gå på styrelsemöten medan männen stannade hemma och skällde ut möblerna eller nåt?!

*J*

Parishajk

Det är verkligen helt fantastiskt att hänga med barn. Man får liksom tillgång till fler dimensioner av allt, ser saker genom barnets ögon för man söker hela tiden efter något för dom att uppskatta. Så kommer man på sig själv med att upptäcka grejer, detaljer som man med all säkerhet hade missat om man gått där själv och grubblat på sina gamla hang-ups. Härom dagen ( i ett svagt ögonblick) sa jag "titta väggen!" till Odin som var rastlös ( jag oinspirerad)...och det funkade!! han kom helt av sig och dröjde vid att kolla in...betong. Säger inte det allt?
Odin har precis lärt sig att gå och vi var på promenad runt kvarteret igår. Det blev världens äventyr för honom att se allt på närmre håll, kunna bestämma riktning själv och så vidare. Varenda trottoarkant, mutter, stolpe, dörr, skyltfönster, duva , vattenpöl skulle undersökas. Det var stor sensation när han upptäckte att man dessutom kunde backa! Till slut blev han lite trött av allt hajkande på Paris gator och ville gå hem men jag märkte inte det för jag hade förlorat mig i en fläck på väggen som såg ut som en ...fot ...eller nåt. Så var jag lite upptagen med att se hur långt man kunde komma om man hoppade jämnfota från en trottoarfyrkant till en annan.Odin gick till ostronbaren och väntade ut mig.

*J*

"It takes a fool to remain sane" ...

Vi bor mittemot basilikan Notre Dame des Victoires i Paris, kyrkklockorna ringer med jämna mellanrum under hela dagarna (särskilt ivrigt nu under påsken.) Fönstrena skallrar varje gång och det är som om någon ilsken kristen "rekryterare" stod i samma rum och "ringde in från rasten". Klockorna tycks ropa ut "We are doing stuff and it´s so important so you ALL better know about it!!!" (fast på franska då)
Den direkta motsvarigheten för mig som ateist vore att springa kvarteret runt, eller slå upp fönstret med en megafon i högsta hugg och skrika "ATEIIIISM there is no god and we´re all alone in this fucking mess!" En ateism-mistlur helt enkelt. Bara därför att ge mig till känna.
Varför måste kyrkan göra sånt väsen (oväsen) av sig? Som om den vore märkvärdigare än min sons eftermiddagsvila som han till en början blev väckt ur varje gång klockorna slog helt maniskt. Nu rycker han mest till och sover vidare, ungefär som jag som konstaterar och ignorerar. Jag undrar mest varför ateister rent generellt är så hemliga och håller sig på kammaren? Det skulle vara intressant att se vad reaktionerna skulle bli om till exempel
R. Dawkins stod på torget här nedanför och läste korta utdrag ur "The God Delusion" högt och ljudligt. Flera gånger om dagen! Vad skulle bli mest påtagligt balans eller obalans? DINGDONG.Dawkins.DINGDONG.Dawkins.

Jag värderar innerligt och intuitivt tolerans, kommunikation och välvilja . Accepterar andras ideologier, övertygelser eller tvivel för den delen...försöker förstå istället för att döma, men vill också känna att jag kan göra min egen röst hörd utan att bli hyschad. Så länge jag inte har några unkna allmänt ogenomtänkta, respektlösa åsikter att vädra det vill säga . Det har jag inte, och om jag någonsin sjunker så lågt hoppas jag att jag då åtminstone kommer att ha sinnesnärvaro nog för att granska det unkna och till exempel dra upp till Bhutans grönaste topp och reinvent myself.)
Jag har ju i och för sig heller inte behovet av att hålla ritualer eller utföra visa tidsbundna handlingar i linje med vad jag tror på annat än att göra gott, så om kyrkan har det. Ok! Troende måste självklart få praktisera på det vis dom tycker känns riktigt och rätt, så länge det inte har några allvarligare följder för andra.
Jag var bara tvungen att nysta lite i (och garva åt) vad en motsvarighet skulle ha resulterat i.Kanske skulle det inte retat någon alls?
Ursäkta mig men jag måste bara säga det att hela dystra skådespelet kring påven och dröset kardinaler i sina "kostymer" (och inte en kvinna inom sikte)är givet Monty Python-guldstoff! Man måste skratta åt sig själv emellanåt annars går man under, det är jag i alla fall övertygad om att jag skulle göra. Lite kbt och sillywalks tror jag helt enkelt skulle göra "underverk" i Vatikanstaten!

Min tro på mänskligheten (och vår "förmåga" att förvalta) är ärligt talat ganska knapp. Maktmissbruk, girighet , systematiskt våld och förtryck dominerar.
Enligt en framstående amerikansk forskare inom psykologi - Robert Hare är 1% av världens befolkning psykopater. Människor som kan passera socialt i vissa fall men är oförmögna att känna empati eller dåligt samvete. Hare hävdar att psykopaterna är överrepresenterade inom fängelser, och i toppskiktet inom politik och finansvärlden. Någon som är förvånad? Det säger onekligen ett och annat om världens tillstånd för tillfället.

Vad jag VILL kunna få tro går däremot upp i ringen rond efter rond med diverse orättvisor, för det allra mesta är jag förloraren men då och då ler jag segervisst läs hoppfullt!
Jag vill inget hellre än att uppriktigt kunna tro på att alla rymmer någonting gott som kan få vara avgörande för den människans liv och andras. Att humanism kan segra över pennalism, att civilkurage är en självklarhet, att man kan vara trygg i sitt eget hem, att barn är osårbara just för att de är barn och så vidare. Jag tvingas med alldeles för täta mellanrum inse att mina (utopi)-tankar om hur det skulle kunna vara landar i stora förhoppningar och små förväntningar.


*J*