Rädda män.

Idag på ett café, satt jag bredvid en man som skulle kunna ge härskarmetoder ett ansikte, han fällde den ena dryga kommentaren efter den andra till personen i sitt sällskap. Tonen, rösten, blicken var iskall, när han var som drygast avslöjade han sig som mest. Han var typen som bara kunde känna sig stark genom att förtrycka eller nedvärdera andra. Jag pendlade mellan att hejda impulsen att hälla mitt iskaffe över honom och att tycka synd om honom, hans såg så lurad ut.

Han skulle förmodligen hellre bedra sig själv flera gånger om än att visa sig sårbar. Sorgligt att föreställa sig allt han har gått miste om. Han skulle behöva somna med huvudet i någons knä, sådär som när man var liten och somnade till sorlet av röster som var varma och beräkneliga. Han skulle behöva någon som  strök honom över håret och lät honom gråta, tills han fått ur sig allt som gjort honom till någon han en gång säkert var rädd för att bli.

Don´t stop.

Fint vore det ifall alla skrev ett brev till sig själva som sen skulle öppnas efter tjugo år. Om man blivit bitter och ångerfull kunde man genom sina egna ord läsa om vem man en gång var, och kanske behövde bli påmind om. Skulle man inte längre finnas till så kunde de närmsta läsa och få en nyckel till dig och det liv som var ditt. Det du älskat är allt du ägt.

Come fly with me.

It is what it is.

Konst för mig är att vrida och vända på hållbara värden, förhandla mening, samhällsuppbyggnad, ömsom rått ömsom ömsint. Gestalta det bärande och det bristande, det oformulerade, skitiga, vackra, eller förtigda i samhällsstrukturer och hos individer. Kroppen som sköld, som vapen, som objekt.

Mänskliga avtryck. Reaktioner och kommentarer till vilka vi är och hur vi ska stå ut med vad vi kommer fram till. Eller snarare rör det sig väl om en ständigt pågående rätt så plågsam, men helt nödvändig utredning eller behandling...

Glömmer aldrig när jag såg en dokumentär om en kvinna som förlorat sin dotter och det första hon gjorde efter att chocken lagt sig, var att sätta sig vid köksbordet hemma och göra skulpturer av gem, otroligt vackra skulpturer som tog form ur hennes sorg. Jag känner igen det där så väl, att gå upp i något konkret för att få vila från smärta, och så får det liv av sig självt. Man blir ett slags redskap som hanterar intryck som blir till uttryck.

Det låter kanske konstigt men jag tror att något av det bästa man kan göra för någon som sörjer tröstlöst, utöver att bara finnas nära och lyssna, är att ge personen en låda med lera, papper, sax, penna och papper. Vila genom att fokusera på något som får form i ens händer. När jag förlorade min syster började jag göra collage, jag satt i timmar på golvet tills ryggen började domna. Det var räddningen då.

Jag vet inte vad Nina Kogan processade, men det verkar rymmas dimensioner av mörka och ljusa erfarenheter i hennes kaotiska geometriska mönster.

Hit me. Love me. Dot me.

När inte ens örfilar eller dysvart kaffe hjälper kan man se på bilder av Yayoi Kusama. Funkar varje gång. Jag gillar verkligen hennes jävligt hårda uppsyn, och att det är svårt att avgöra var hon slutar och hennes mönster tar vid.

Syrener och blöt asfalt.

Jag har läst någonstans att man minns dofter exakt så som de doftade första gången, förmodligen av evolutionära skäl för att kunna identifiera och minnas det som är farligt. Doftsinnet är för mig det sinne som är som mest förknippat med minnen, eller fragment av minnen. Syrener luktar till exempel barndom och inget annat för mig. Plötsligt slungas man tillbaks i tid, man är sju år igen och står där på skolavslutning med handsvett, slokande syrenblomsterkrans, korviga strumpbyxor och luktar bränt hår efter att ha försökt sig på att använda mammas locktång.

Stall, nymålade kulisser, fläder, ren bomull, såpa, mögelost, mossa, akryl, snus, saffran, kaffe, är några andra favoriter. Alla kopplade till minnen som slår mellan högt och lågt.

Go get wet.

Det regnar och jag vill gå upp på taket och gapa så stort jag kan. Mjukt smatter mot fönsterbleck, bästa vaggvisan. Snart Österlen.

Bluebird

Tamara de Lempicka

David Alfaro Siqueiros

Gick genom Nyckelvikens skog idag. Skog som ledde fram till karga klippor. Längst vägen skrek får i hagarna efter mig med svarta utsträckta tungor. Hittade en jättelik ek. Fortsatte gå, fast jag borde ha stannat och strukit med handen över det som jag istället valde att fotografera. En bil stannade på landsvägen och en äldre man och en liten pojke med en leksakskpist klev ur bilen, de såg bara vilsna och skrämda ut. Jag funderar fortfarande på vad deras historia är.

J

Drawings by Sylvia Plath.

Skönheter

Har alltid drömt om att ha en grammofon att spela raspiga plattor på eller bara se på. Så otroligt vackra. En grammofonkammare skulle man ha, där kunde jag stryka runt i tunna bomullsnattlinnen sippa på cava eller te ur mormors kinaporslin och lyssna på rasp. Dekadens.

J

The violet hour.

When in despair or whenever.

Oförglömlig. Läs den.

J

Bring on the rain.

Attention please, or die!

Skönheter

Hittade gamla anteckningar från ett mycket svagt ögonblick, och så här i efterhand är jag sjukt stolt över att jag då lyckades se det komiska i situationen medan det pågick. En styrka, for sure!

Liv Strömquist

Pilsner Urquell födde detta inlägg, från 2009...

Nyss hemkommen från Kretas högsta topp nyopererad (blindtarmen) och traumatiserad. Kan återkomma till det senare ifall någon vill vältra sig i detta. Truman Capote beskrev det så bra, sjukhusrummet “rummet luktade jod och bäcken” Det sammanfattar ju dessutom min semester i stort.

Vem blandar mina kort? Jag behöver någon annan på jobbet.

Resan hem från Grekland via Prag är den längsta jag gjort trots att jag rest över hela världen. I mitt allmänt ångestrusiga tillstånd hejdade jag mig vid en liten uppenbarelse på Prags flygplats. Nämligen det enda mathaket på hela flygplatsen “Pilsner Urquell Orginal.”
Där satt folk som såg ut som gråa lungor i ansiktet och puffade på som om de var hemma i tv-soffan. Ögon som upphört att svida av röken, ölglas oproportionellt stora mot deras huvuden, bensindunkstora. Stort kopparfat över baren som tycktes signalera/avkräva skinnväst och att det är bäst för dig att du kan din öl… (Jag som nyopererad såg ut som nyponrosen i sällskapet)
Allt gick i en flottdammig faddgrön nyans, tänk jaktmotiv möter Tjeckisk ölettikett så är du på rätt spår. (På det stället smakar nog kaffet som Skenaåns svartaste dy. Hade jag inte haft snitt över magen hade jag självfallet provat) Den blonderade bartendern hivade fram en korvtallrik till mig utan att se på mig (fantastiskt surdegsbröd btw, smakade bara lite svartlunga!).
Bister tjeckisk vardag , kanske den hundratusende korvtallriken och nedslagna blicken.
(Funderade över om han hade piercat sig i intimtrakten för att känna något annat än leda, men det säger väl mer om mig?)

“Rythm is a dancer” spelades i murrbaren, den hade säkert precis toppat listorna i Prag? Undrar om man hade system för ölsortsförhör i Tjeckien istället för kyrkoförhör förr i tiden. Kanske görs det än? Urquell före katechesen any day för min egen del också i och för sig!

"Rythm is a dancer. It´s a soul´s companion. You can feel it everywhere Lift your hands and voices free your mind and join us you can feel it in the air…

Lust for life. Funkar varje gång.

Det är fantastiskt skönt att baxa med kameran i kånken och gå långa promenader, plåta det som fångar mig längst vägen, känna pulsen slå och värmen som bryter sig ut i blodet och får huden att kittla. Iggy Pop och jag svettas i regnet. I repeat. Vi gillar det.

Ibland får Prince följa med också.

J

For the love of Louise.

När jag såg hennes utställning på Centre Pompidou för några år sedan gick alla besökare runt  i burar och viskade och sträckte på sig. De såg ut som om de var på sin vakt, som om hon låg i bakhåll eller kröp under deras skinn. Det var fint.

 J

Don´t smoke in bed.

Vackraste Monica och konsten att bära upp en slokhatt. På mig skulle den liksom bara ...sloka...och det skulle se ut som om någon suttit grensle över huvudet på mig. Det är sådant man får ta. Jag får ge "God giving birth" ett ansikte istället. Hårt men givet.

J

Eller inte alls. Jag kvalar inte riktigt in som vild och vacker, snarare som en som vill sitta i sin borg och lyssna på klassisk musik, gatusorl, koka flädersaft, fundera över risker, sakers tillstånd, och varför jag väljer som jag gör, och göra listor. Jag står för det, jag accepterar det. För det mesta. ;)

Oh darling let´s drink tea and listen to the rain.

J