No place like home

Jag var med om ett experiment idag. (Jag råkar vara mitt uppe i en pms-psykos så det påverkar mina intryck av saker och ting, allt får större proportioner och jag blir dramaqueen. Men ändå! ) Det här var vad som hände;

Jag blev utelåst.

Där stod jag på gatan med min 14 månaders son utan nycklar, ett ynka öre, mobil. Känner inte en kotte i närheten och Jonas var på jobbet andra sidan Seine. Allt jag hade på fickan var två bussbiljetter, jag funderade på att ta mig till hans jobb men visste inte säkert var det låg.
Jag hade med mig Odins grejer men ingen mat till honom det hade jag tänkt att köpa ute. Visste att han snart skulle bli hungrig.

Jag rusade in på fyra olika ställen och försökte förklara på rutten franska att jag behövde låna telefonen och ringa en svensk mobil. Antingen var det fel på linjen , telefonen eller så slog jag fel nummer för det bara pep i luren. Till slut fick jag låna en ung killes mobil och kom fram till Jonas som skulle komma och möta mig så fort han kunde.

Timmar senare efter att Odin och jag väntat, lekt på torget utanför basilikan dök han äntligen upp och jag kunde andas ut, och när han kramade om mig och lyfte upp Odin (som var trött på att bli jagad av mig över torget, och att utforska duvor och fimpar på marken :/) så började jag gråta. Jag fick känna på hur det är att inte ha någonstans att ta vägen, inte kunna ge Odin vad han behövde i tid. Han var nöjd och glad under hela tiden men hade det gått ytterligare en timme hade han hunnit bli jättehungrig och frustrerad. Blev så sorgsen när jag tänkte på alla de människor som dagligen är beroende av andras tjänster för att överleva, kunna mätta sina barn, hålla sig varma. Inte har familj , vänner nära som kan komma till undsättning. Igår träffade jag en kvinna från Bosnien som tiggde utanför Notre Dame, hon kom fram till mig med en lapp hon skrivit där det stod att hon bott på gatan i Paris i två månader och behövde hjälp.

Jag gav henne inga pengar och det skar i mig idag när jag tänkte på henne att hon såg mig som någon som kunde hjälpa så som jag bedömde människor idag. Så gjorde jag inte det, jag gjorde det inte lite lättare för henne att ta sig ytterligare några ögonblick framåt. Vilken bedrift det är att överleva utan några tillgångar annat än en vilja att orka vidare och en förmåga att skaffa det man behöver för stunden. Eller försöka bortse från sina behov i värsta fall.

Kom att tänka på den där filmen "The Game" med Michael Douglas där han spelar en framgångsrik pamp som blir utsatt för ett spel där allt tas ifrån honom och senare när han lärt sig överleva på andra villkor får han tillbaks allt han trodde var förlorat. Ett spel som de allra flesta skulle behöva delta i fast utan sin vetskap då...och förhoppningsvis komma ut lite tacksammare och ödmjukare på andra sidan. Som jag idag , tror aldrig jag har blivit så glad att se Jonas ( och nycklarna!!!) och då är jag ändå våldsamt kär honom. Att få hjälp, kram, kaffe och få kliva över tröskeln till värme och trygghet är inget jag tänker ta för givet.

*J*