Första gången.

Jag har varit på min första pianolektion. Gråtlycka. Nu ska jag öva tills det blöder lite överallt.

I would marry me...

Ma buns.

Still

Nu precis som då.

Tova Tribute

Darjeeling Limited love

Idag har jag intervjuat Tova, en fantastisk person med ett  hjärta av guld, hud av stål, ork som en oxe och skärpa som bara någon med hennes kombination av mod och känslighet kan ha. Hon berättade om Indien, om allt från medicinmän som behandlar döende patienter med bananskal, till sluga nunnor och hyresvärdar som helt rimligen skulle kunna kallas troll. Fester med präster och risbrännvin. Spädbarn i kartonger utanför hennes dörr, och personer som överlevt gatan, nöden, skiten, rest sig ur aska och skapat sig en tillvaro de kan och vill kalla sin. Tova har via kulturskillnader, byråkrati och kaos fått lära sig hur man slåss för andra och för sig själv. Bokstavligen.

Reportaget om Tova publiceras i tidskriften Filter inom kort. Läs då och inspireras av henne, jag tipsar när det blir dags!

Wasteland of nothingness and more.

Idag har jag varit ett svart fladder. Nervig och med hjärtat bultande från bröstkorgen upp i halsgropen. Jag har såna dagar ibland, när jag saknar filter, jag blir omskakad för minsta lilla.

Drack dessutom löjliga mängder kaffe och fick stirrig blick, flämtandning och svindel över att jag var tvungen att dras med mig själv. Mitt nervsystem festade. Höll en presentation och hörde själv hur orden liksom stannade i munhålan, inte nådde ut. Allt hos mig ville ömsa skinn, kränga ut och in och helst så långt därifrån som möjligt. Kallsvetten.

Torsten Flink hade sett ut som någon att luta sig mot bredvid mig. Jag har haft stoltare stunder.

Det luktade hö (!) längst Södermälarstrand när jag cyklade hem från jobbet, det gjorde mig helt lugn. Det får kanske bli min strategi, att ha ett stycke höbal med mig i väskan när det svajar. Lite hö, lite dans och  kanske köper jag en stjärnkikare också.

Aftermath

Drink up, baby, stay up all night
the things you could do, you won't but you might
the potential you'll be, that you'll never see
the promises you'll only make.

Drink up with me now and forget all about the pressure of days
do what I say and I'll make you okay and drive them away
the images stuck in your head.

People you've been before that you don't want around anymore
that push and shove and won't bend to your will
I'll keep them still.

Drink up, baby, look at the stars
I'll kiss you again between the bars where I'm seeing you
there with your hands in the air, waiting to finally be caught.

Drink up one more time and I'll make you mine
keep you apart deep in my heart separate from the rest
where I like you the best and keep the things you forgot.

 /E. Smith

Måndagsskimmer.

Kjertan Slettemark

Idag har jag mest lekt Batman verses Hello Kitty, och blivit medlem i Socialdemokraterna. Ett slags skimmer.

Dada Mork

Georg Grosz

Vissa dagar kan jag känna mig EXAKT såhär. Georg gjorde ett porträtt av mig och illusionen om kontroll, han visste bara inte om det själv.

Den 22 juli 2011.

Den 22 juli för ett år sen befann jag mig på en lantgård mitt i den österlenska idyllen. Omgiven av blomstrande trädgårdar, betande djur, hagar med hundraåriga körsbärs och hasselnötträd.
Så kom nyheten från Norge. Bombattentat i Oslo, allteftersom klarnade bilden av vad som hänt, men synen på omvärlden blev allt dunklare. Mörkare.

Jag pratade inte om det med de personer som jag träffade på gården, men jag såg i deras ögon att de också famlade efter ord, efter det man innan hade haft för händerna och i tankarna. Min pojke fortsatte lyckligt att springa genom glashuset, leta hönsägg och jaga katter, han var kvar i den harmoniska stämning som platsen hade präglat honom med.

Jag sov inte om nätterna utan låg och föreställde mig de scener av skräck som hade ägt rum i Oslo och på Utöya. Föreställde mig blickar, ord, dofter, skrik följt av tystnad, och jag grät för deras förlorade tid. För att de dog för att de hade kunnat och ville göra skillnad, för hur rädda de måste ha varit i flykten från skotten som de hörde slå genom kroppar omkring sig. För föräldrarna som i god tro vinkat av sina barn på väg mot ön, för de som precis förälskat sig och kanske dog tillsammans.

Sjuttiosju röster i kampen för ett öppet samhälle och demokratiska värden tystnade den 22 juli för ett år sedan.

Duhozanye betyder "låt oss trösta varandra". Daphrose Mukarutamu överlevde massakern i Rwanda 1994, hon förlorade sin man och sina åtta barn. Hon startade föreningen för att kvinnor som så som hon sett sina familjer mördas, skulle träffas och hålla om varandra. När jag stöter på svårigheter tänker jag på Daphrose, som orkade att samla det som var kvar av henne, för att fortsätta och leva efter att ha blivit själsligt sargad. Hon ville fortfarande göra gott. Hon ville trösta. 
Något att kapsla in, bära på och gå till när man tror att man inte orkar.

Om en vecka ska jag resa tillbaks till gården och Österlen. Där ska jag plantera något i jorden under ett av de gamla träden. Vid en plats som andas, vid en plats som är god, där syrsorna överröstar fåglarna, och allt genomsyras av ro. Där ska jag lämna ett minnesmärke över de personer som gick förlorade.

Det går inte att undgå att se på livet genom ett sotigt filter, omöjligt att ta sig igenom eller förbi. Mörka hot visar sig även i det vi kallar paradis, det gäller att våga möta, och försöka stå ut med att vara människa.

De väldiga dammiga ekarna sköljer över rummen, sköljer över ditt fotografi längst in bevarar dig minns dig.

/ B K. Öijer