Lost in translation

Tre veckor i Paris.Tre månader återstår.
Känner mig nästan äckligt priviligerad. Jag ser på CNN om nätterna, i natt ett inslag från kvinnornas perspektiv i Afghanistan
"Through their eye´s". Känner att kontrasterna är överväldigande och skaver. Förtryckt i Islamsk republik under ett endaste liv, att det kan vara så grymt att livet faktiskt enbart erbjuder somliga en enda lång kränkning. It pisses me off.

Lägger småpengar i handen på medmänniskor vars hem är gatan, kölden.
Har pendlat mellan tillstånd som eufori, tristess, total tillfredställelse och något som måste liknas vid kärlkramp. Att kasta sig ut i Paris med en ettåring på metron är till exempel inget för den ängslige, fick tryck över bröstet första gången jag försökte mig på det äventyret. Något säger mig att man helt strategiskt velat skrämma bort småbarns
föräldrar från underjorden/metron, genom att göra det så omöjligt som möjligt med framkomligheten. Dom har lyckats...Inga rulltrappor bara trappor så man måste baxa barn i vagn, väska upp och ner genom alla gångar, vagndörrar som smäller igen efter cirka tio sekunder , spärrar man får leka terrängbana med för att komma igenom phju! Vi hamnade dessutom i samma vagn som en psykotisk man som "kastade pil" med pennor mot en stackars tjej vars hund var på väg att ta ett stadigt käftgrepp om hans ansikte. Hann av innan dess...ja ja så småningom kommer jag väl vänja mig och undra vad jag gnällde om (tills dess undrar jag bara om man kan införskaffa lite stryktåligare nerver någonstans?)

Hade även uppskattat lite första hjälpen beredskap när jag virrade in på porrstråket med Odin härom dagen. Helt givet kommer en störtskur följt av hagel...Jag sprang i vilsepanik över porrstråket genom hagel med Odin gapskrikandes i vagnen. sååå ja luuugn och fiiin! Ångestsvett, hjärtklappning, gråtklump. Gubbar som stod bakom nötta sammetdraperier och avtrubbat ropade "sex!", som om det var dagens rätt ungefär. Hem kom vi i alla fall tillslut och vi övervägde för ett ögonblick att på allvar bli tunga alkoholister så tänkte vi på kvinnorna, barnen i Afghanistan och samlade oss...

Börjar känna mig hemma i kvarteret mellan börsen och basilikan Notre dame des Victoires , nickar generat åt nunnorna som sopar gatan utanför porten, viker undan med vagnen för stiliga män och kvinnor med löjligt stora portföljer. Sluddrar på skolfranska som försöker passera när jag beställer delikatesser på lokala bageriet, tecknar kartor som ser ut som trassliga grovmaskiga nät i drömmen, välter burkar med sylta för katter på franprixen och får trötta ögon på mig.

Försöker skriva karaktärsbiografier på kvällarna när Odin somnat men förlorar mig i lägesrapporter på facebook, skriver till vännerna mest för min egen skull. Får som förväntat sällan svar. (Vad skulle dom göra utan mig ?:)

Spöar vad jag trodde var mina begränsningar utanför bekvämlighetsringen, ser mig ofta utifrån objektivt, hajar till vid skyltfönster över hur sliten jag ser ut, förvånas över att så många fransmän helt uppriktigt frågar mig om vägbeskrivning kanske passerar jag verkligen ändå?

Möter upp en skön samling lika vilsna ateister i svenska kyrkan varje torsdag (lekgrupp för barnen). Äter hembakad baguett och kanelbulle, ser på när Odin leker kök och med blicken idiotförklara mig under sångstunden.Underbart!

Promenerade mellan Concorde och Triumfbågen och försökte uppfatta Austerlizhistoria, spillda öden, revolution, halshuggna monarkers blodspill, artonhundratalsvingslag, vilket inte var möjligt. Historien skymdes av konsumtion. Fick Diorbågar och blinkande neon bokstavligen i ansiktet vart jag än såg. En skock förnekelsemassa, riktigt läskigt.Fick ändå ett fånigt litet uppslag till en koreografi bland alla turister då jag inte kunde ta mig fram utan att ducka, backa, rusa, förbi fotoblixtar. Alltid något.

Kyrkklockorna slår alldeles extra argt åtta varje morgon, amatörmusikerna i lägenheten bredvid repar samma stackars låt hela dagarna. Ser framför mig hur dom helt rörande sitter i ring och lirar i osynkat samförstånd utan att komma någonstans alls. Transvestiten på våningen under myser när man säger bonjour madame! Visst är det vackert men så är det också Paris!

*J*