Idag och sen 70-talet är kvinnor i majoritet på bland annat universiteten. Sen många år inom utbildningar som ekonomi, juridik och medicin. Sen en tid bland nyföretagare, i de fackliga styrelserummen och så vidare, och inte ett skrumpet organ synes än...en liten bit på vägen har vi kommit...
Jag har funderat en del kring det här med konkurrensmiljö/kultur, myten om en prestationsmodell före allt annat. Hur män håller varandra om ryggen, av delvis strategiska skäl och rekommenderar varandra till diverse toppjobb, medan kvinnor har så fullt upp med att överhuvudtaget få insyn eller tillträde, att den typen av nätverkande inte verkar vara lika förekommande bland kvinnor.
Jag saknar det ibland , den där känslan av ett kärleksfullt samlat kollektiv, som genom att kämpa för varandras rättigheter och framgångar också själva lyfts fram i sinom tid. Jag betraktar, reflekterar, hanterar och tänker att det får åtminstone starta hos mig idag.
Har så svårt för uttrycket "duktig flicka" om högpresterande kvinnor. När män dundrar in i väggen är det andra tongångar, då talar man om depression. Inga konstigheter. "Flickan", någon som hört någon säga "duktig pojke" om en framgångsrik men rimligt stressad vd och tvåbarnspappa?
Samhällets fortbestånd bärs upp av det faktum att både män och kvinnor gör sitt yttersta för att få samman allt av värde, tillsammans och på lika villkor. Alla behöver nyansera och uppdatera bilden av sig själv i spåren efter tidigare generationers jämlikhetsstret.
En feminist till ny jämställdhetsminister känns lovande. Maria Arnholm for the win!
Jag önskar att villkoren ändå utgick från västvärldens...det är ju något av ett hare och sköldpaddsrace över jämställdhetskampen globalt. Rwanda är i en aspekt ett av de mest positiva undantagen där kvinnor är i majoritet i parlamentet, 44 av 80 ledamöter är kvinnor.
I Afghanistan är männen måna om att hålla skorna välputsade och rena när de kliver över och runt i den halvfrusna leran. Kvinnorna behöver inte bemöda sig de går inte ut...och skulle de få för sig att göra det (och då övervakade) så är fötterna väl täckta av burkan. De värmer sig över kaminer av plåt, eldar med gamla bildäck i brist på ved, de andas in den giftiga röken tills de tuppar av. Bristen på demokrati och infrastruktur gör att skulle de ha en frisedel av något slag, skulle de väl först och främst elda med den för att värma sina barn från ett ögonblick till nästa. Ingen hållbarhet eller tilltro till förändring. Men det måste ske, där och här.
Läste om Kalashfolket härom dagen, om hur de har så kallade "basharihus" i utkanten av byn, dit kvinnorna går när de har mens, för de anses så orena att mannen måste slakta en get för att "rena sig" om de råkar vidröra en kvinna som blöder. Jag skulle behöva ett sånt hus just nu mest för att få vara ifred (möjligtvis kunde en och annan stackars get få hålla mig sällskap) medan jag frustar över orättvisor.
Men först, alldeles strax, ska jag träffa min brorsdotter, för första gången, hon är en vecka gammal. Jag ska följa henne genom ny tid och jag ska lära henne allt jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar