Idag på ett café, satt jag bredvid en man som skulle kunna ge härskarmetoder ett ansikte, han fällde den ena dryga kommentaren efter den andra till personen i sitt sällskap. Tonen, rösten, blicken var iskall, när han var som drygast avslöjade han sig som mest. Han var typen som bara kunde känna sig stark genom att förtrycka eller nedvärdera andra. Jag pendlade mellan att hejda impulsen att hälla mitt iskaffe över honom och att tycka synd om honom, hans såg så lurad ut.
Han skulle förmodligen hellre bedra sig själv flera gånger om än att visa sig sårbar. Sorgligt att föreställa sig allt han har gått miste om. Han skulle behöva somna med huvudet i någons knä, sådär som när man var liten och somnade till sorlet av röster som var varma och beräkneliga. Han skulle behöva någon som strök honom över håret och lät honom gråta, tills han fått ur sig allt som gjort honom till någon han en gång säkert var rädd för att bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar