Den 22 juli för ett år sen befann jag mig på en lantgård mitt i den österlenska idyllen. Omgiven av blomstrande trädgårdar, betande djur, hagar med hundraåriga körsbärs och hasselnötträd.
Så kom nyheten från Norge. Bombattentat i Oslo, allteftersom klarnade bilden av vad som hänt, men synen på omvärlden blev allt dunklare. Mörkare.
Jag pratade inte om det med de personer som jag träffade på gården, men jag såg i deras ögon att de också famlade efter ord, efter det man innan hade haft för händerna och i tankarna. Min pojke fortsatte lyckligt att springa genom glashuset, leta hönsägg och jaga katter, han var kvar i den harmoniska stämning som platsen hade präglat honom med.
Jag sov inte om nätterna utan låg och föreställde mig de scener av skräck som hade ägt rum i Oslo och på Utöya. Föreställde mig blickar, ord, dofter, skrik följt av tystnad, och jag grät för deras förlorade tid. För att de dog för att de hade kunnat och ville göra skillnad, för hur rädda de måste ha varit i flykten från skotten som de hörde slå genom kroppar omkring sig. För föräldrarna som i god tro vinkat av sina barn på väg mot ön, för de som precis förälskat sig och kanske dog tillsammans.
Sjuttiosju röster i kampen för ett öppet samhälle och demokratiska värden tystnade den 22 juli för ett år sedan.
Duhozanye betyder "låt oss trösta varandra". Daphrose Mukarutamu överlevde massakern i Rwanda 1994, hon förlorade sin man och sina åtta barn. Hon startade föreningen för att kvinnor som så som hon sett sina familjer mördas, skulle träffas och hålla om varandra. När jag stöter på svårigheter tänker jag på Daphrose, som orkade att samla det som var kvar av henne, för att fortsätta och leva efter att ha blivit själsligt sargad. Hon ville fortfarande göra gott. Hon ville trösta.
Något att kapsla in, bära på och gå till när man tror att man inte orkar.
Om en vecka ska jag resa tillbaks till gården och Österlen. Där ska jag plantera något i jorden under ett av de gamla träden. Vid en plats som andas, vid en plats som är god, där syrsorna överröstar fåglarna, och allt genomsyras av ro. Där ska jag lämna ett minnesmärke över de personer som gick förlorade.
Det går inte att undgå att se på livet genom ett sotigt filter, omöjligt att ta sig igenom eller förbi. Mörka hot visar sig även i det vi kallar paradis, det gäller att våga möta, och försöka stå ut med att vara människa.
De väldiga dammiga ekarna sköljer över rummen, sköljer över ditt fotografi längst in bevarar dig minns dig.
/ B K. Öijer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar