Konst för mig är att vrida och vända på hållbara värden, förhandla mening, samhällsuppbyggnad, ömsom rått ömsom ömsint. Gestalta det bärande och det bristande, det oformulerade, skitiga, vackra, eller förtigda i samhällsstrukturer och hos individer. Kroppen som sköld, som vapen, som objekt.
Mänskliga avtryck. Reaktioner och kommentarer till vilka vi är och hur vi ska stå ut med vad vi kommer fram till. Eller snarare rör det sig väl om en ständigt pågående rätt så plågsam, men helt nödvändig utredning eller behandling...
Glömmer aldrig när jag såg en dokumentär om en kvinna som förlorat sin dotter och det första hon gjorde efter att chocken lagt sig, var att sätta sig vid köksbordet hemma och göra skulpturer av gem, otroligt vackra skulpturer som tog form ur hennes sorg. Jag känner igen det där så väl, att gå upp i något konkret för att få vila från smärta, och så får det liv av sig självt. Man blir ett slags redskap som hanterar intryck som blir till uttryck.
Det låter kanske konstigt men jag tror att något av det bästa man kan göra för någon som sörjer tröstlöst, utöver att bara finnas nära och lyssna, är att ge personen en låda med lera, papper, sax, penna och papper. Vila genom att fokusera på något som får form i ens händer. När jag förlorade min syster började jag göra collage, jag satt i timmar på golvet tills ryggen började domna. Det var räddningen då.
Jag vet inte vad Nina Kogan processade, men det verkar rymmas dimensioner av mörka och ljusa erfarenheter i hennes kaotiska geometriska mönster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar