Rädda män.

Idag på ett café, satt jag bredvid en man som skulle kunna ge härskarmetoder ett ansikte, han fällde den ena dryga kommentaren efter den andra till personen i sitt sällskap. Tonen, rösten, blicken var iskall, när han var som drygast avslöjade han sig som mest. Han var typen som bara kunde känna sig stark genom att förtrycka eller nedvärdera andra. Jag pendlade mellan att hejda impulsen att hälla mitt iskaffe över honom och att tycka synd om honom, hans såg så lurad ut.

Han skulle förmodligen hellre bedra sig själv flera gånger om än att visa sig sårbar. Sorgligt att föreställa sig allt han har gått miste om. Han skulle behöva somna med huvudet i någons knä, sådär som när man var liten och somnade till sorlet av röster som var varma och beräkneliga. Han skulle behöva någon som  strök honom över håret och lät honom gråta, tills han fått ur sig allt som gjort honom till någon han en gång säkert var rädd för att bli.

Don´t stop.

Fint vore det ifall alla skrev ett brev till sig själva som sen skulle öppnas efter tjugo år. Om man blivit bitter och ångerfull kunde man genom sina egna ord läsa om vem man en gång var, och kanske behövde bli påmind om. Skulle man inte längre finnas till så kunde de närmsta läsa och få en nyckel till dig och det liv som var ditt. Det du älskat är allt du ägt.

Come fly with me.

It is what it is.

Konst för mig är att vrida och vända på hållbara värden, förhandla mening, samhällsuppbyggnad, ömsom rått ömsom ömsint. Gestalta det bärande och det bristande, det oformulerade, skitiga, vackra, eller förtigda i samhällsstrukturer och hos individer. Kroppen som sköld, som vapen, som objekt.

Mänskliga avtryck. Reaktioner och kommentarer till vilka vi är och hur vi ska stå ut med vad vi kommer fram till. Eller snarare rör det sig väl om en ständigt pågående rätt så plågsam, men helt nödvändig utredning eller behandling...

Glömmer aldrig när jag såg en dokumentär om en kvinna som förlorat sin dotter och det första hon gjorde efter att chocken lagt sig, var att sätta sig vid köksbordet hemma och göra skulpturer av gem, otroligt vackra skulpturer som tog form ur hennes sorg. Jag känner igen det där så väl, att gå upp i något konkret för att få vila från smärta, och så får det liv av sig självt. Man blir ett slags redskap som hanterar intryck som blir till uttryck.

Det låter kanske konstigt men jag tror att något av det bästa man kan göra för någon som sörjer tröstlöst, utöver att bara finnas nära och lyssna, är att ge personen en låda med lera, papper, sax, penna och papper. Vila genom att fokusera på något som får form i ens händer. När jag förlorade min syster började jag göra collage, jag satt i timmar på golvet tills ryggen började domna. Det var räddningen då.

Jag vet inte vad Nina Kogan processade, men det verkar rymmas dimensioner av mörka och ljusa erfarenheter i hennes kaotiska geometriska mönster.

Hit me. Love me. Dot me.

När inte ens örfilar eller dysvart kaffe hjälper kan man se på bilder av Yayoi Kusama. Funkar varje gång. Jag gillar verkligen hennes jävligt hårda uppsyn, och att det är svårt att avgöra var hon slutar och hennes mönster tar vid.

Syrener och blöt asfalt.

Jag har läst någonstans att man minns dofter exakt så som de doftade första gången, förmodligen av evolutionära skäl för att kunna identifiera och minnas det som är farligt. Doftsinnet är för mig det sinne som är som mest förknippat med minnen, eller fragment av minnen. Syrener luktar till exempel barndom och inget annat för mig. Plötsligt slungas man tillbaks i tid, man är sju år igen och står där på skolavslutning med handsvett, slokande syrenblomsterkrans, korviga strumpbyxor och luktar bränt hår efter att ha försökt sig på att använda mammas locktång.

Stall, nymålade kulisser, fläder, ren bomull, såpa, mögelost, mossa, akryl, snus, saffran, kaffe, är några andra favoriter. Alla kopplade till minnen som slår mellan högt och lågt.

Go get wet.

Det regnar och jag vill gå upp på taket och gapa så stort jag kan. Mjukt smatter mot fönsterbleck, bästa vaggvisan. Snart Österlen.