tisdag 24 juli 2012

Wasteland of nothingness and more.

Idag har jag varit ett svart fladder. Nervig och med hjärtat bultande från bröstkorgen upp i halsgropen. Jag har såna dagar ibland, när jag saknar filter, jag blir omskakad för minsta lilla.

Drack dessutom löjliga mängder kaffe och fick stirrig blick, flämtandning och svindel över att jag var tvungen att dras med mig själv. Mitt nervsystem festade. Höll en presentation och hörde själv hur orden liksom stannade i munhålan, inte nådde ut. Allt hos mig ville ömsa skinn, kränga ut och in och helst så långt därifrån som möjligt. Kallsvetten.

Torsten Flink hade sett ut som någon att luta sig mot bredvid mig. Jag har haft stoltare stunder.

Det luktade hö (!) längst Södermälarstrand när jag cyklade hem från jobbet, det gjorde mig helt lugn. Det får kanske bli min strategi, att ha ett stycke höbal med mig i väskan när det svajar. Lite hö, lite dans och  kanske köper jag en stjärnkikare också.



Aftermath



Drink up, baby, stay up all night
the things you could do, you won't but you might
the potential you'll be, that you'll never see
the promises you'll only make.

Drink up with me now and forget all about the pressure of days

do what I say and I'll make you okay and drive them away
the images stuck in your head.

People you've been before that you don't want around anymore

that push and shove and won't bend to your will
I'll keep them still.

Drink up, baby, look at the stars

I'll kiss you again between the bars where I'm seeing you
there with your hands in the air, waiting to finally be caught.

Drink up one more time and I'll make you mine

keep you apart deep in my heart separate from the rest
where I like you the best and keep the things you forgot.


 /E. Smith


måndag 23 juli 2012

Måndagsskimmer.


Kjertan Slettemark
Idag har jag mest lekt Batman verses Hello Kitty, och blivit medlem i Socialdemokraterna. Ett slags skimmer.


Dada Mork

Georg Grosz
Vissa dagar kan jag känna mig EXAKT såhär. Georg gjorde ett porträtt av mig och illusionen om kontroll, han visste bara inte om det själv.


söndag 22 juli 2012

Den 22 juli 2011.


Den 22 juli för ett år sen befann jag mig på en lantgård mitt i den österlenska idyllen. Omgiven av blomstrande trädgårdar, betande djur, hagar med hundraåriga körsbärs och hasselnötträd.
Så kom nyheten från Norge. Bombattentat i Oslo, allteftersom klarnade bilden av vad som hänt, men synen på omvärlden blev allt dunklare. Mörkare.

Jag pratade inte om det med de personer som jag träffade på gården, men jag såg i deras ögon att de också famlade efter ord, efter det man innan hade haft för händerna och i tankarna. Min pojke fortsatte lyckligt att springa genom glashuset, leta hönsägg och jaga katter, han var kvar i den harmoniska stämning som platsen hade präglat honom med.

Jag sov inte om nätterna utan låg och föreställde mig de scener av skräck som hade ägt rum i Oslo och på Utöya. Föreställde mig blickar, ord, dofter, skrik följt av tystnad, och jag grät för deras förlorade tid. För att de dog för att de hade kunnat och ville göra skillnad, för hur rädda de måste ha varit i flykten från skotten som de hörde slå genom kroppar omkring sig. För föräldrarna som i god tro vinkat av sina barn på väg mot ön, för de som precis förälskat sig och kanske dog tillsammans.

Sjuttiosju röster i kampen för ett öppet samhälle och demokratiska värden tystnade den 22 juli för ett år sedan.

Duhozanye betyder "låt oss trösta varandra". Daphrose Mukarutamu överlevde massakern i Rwanda 1994, hon förlorade sin man och sina åtta barn. Hon startade föreningen för att kvinnor som så som hon sett sina familjer mördas, skulle träffas och hålla om varandra. När jag stöter på svårigheter tänker jag på Daphrose, som orkade att samla det som var kvar av henne, för att fortsätta och leva efter att ha blivit själsligt sargad. Hon ville fortfarande göra gott. Hon ville trösta. 
Något att kapsla in, bära på och gå till när man tror att man inte orkar.

Om en vecka ska jag resa tillbaks till gården och Österlen. Där ska jag plantera något i jorden under ett av de gamla träden. Vid en plats som andas, vid en plats som är god, där syrsorna överröstar fåglarna, och allt genomsyras av ro. Där ska jag lämna ett minnesmärke över de personer som gick förlorade.

Det går inte att undgå att se på livet genom ett sotigt filter, omöjligt att ta sig igenom eller förbi. Mörka hot visar sig även i det vi kallar paradis, det gäller att våga möta, och försöka stå ut med att vara människa.

De väldiga dammiga ekarna sköljer över rummen, sköljer över ditt fotografi längst in bevarar dig minns dig.

/ B K. Öijer 


fredag 20 juli 2012

Rädda män.


Idag på ett café, satt jag bredvid en man som skulle kunna ge härskarmetoder ett ansikte, han fällde den ena dryga kommentaren efter den andra till personen i sitt sällskap. Tonen, rösten, blicken var iskall, när han var som drygast avslöjade han sig som mest. Han var typen som bara kunde känna sig stark genom att förtrycka eller nedvärdera andra. Jag pendlade mellan att hejda impulsen att hälla mitt iskaffe över honom och att tycka synd om honom, hans såg så lurad ut.

Han skulle förmodligen hellre bedra sig själv flera gånger om än att visa sig sårbar. Sorgligt att föreställa sig allt han har gått miste om. Han skulle behöva somna med huvudet i någons knä, sådär som när man var liten och somnade till sorlet av röster som var varma och beräkneliga. Han skulle behöva någon som  strök honom över håret och lät honom gråta, tills han fått ur sig allt som gjort honom till någon han en gång säkert var rädd för att bli.


Don´t stop.


Fint vore det ifall alla skrev ett brev till sig själva som sen skulle öppnas efter tjugo år. Om man blivit bitter och ångerfull kunde man genom sina egna ord läsa om vem man en gång var, och kanske behövde bli påmind om. Skulle man inte längre finnas till så kunde de närmsta läsa och få en nyckel till dig och det liv som var ditt. Det du älskat är allt du ägt.