Drack dessutom löjliga mängder kaffe och fick stirrig blick, flämtandning och svindel över att jag var tvungen att dras med mig själv. Mitt nervsystem festade. Höll en presentation och hörde själv hur orden liksom stannade i munhålan, inte nådde ut. Allt hos mig ville ömsa skinn, kränga ut och in och helst så långt därifrån som möjligt. Kallsvetten.
Torsten Flink hade sett ut som någon att luta sig mot bredvid mig. Jag har haft stoltare stunder.
Det luktade hö (!) längst Södermälarstrand när jag cyklade hem från jobbet, det gjorde mig helt lugn. Det får kanske bli min strategi, att ha ett stycke höbal med mig i väskan när det svajar. Lite hö, lite dans och kanske köper jag en stjärnkikare också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar