torsdag 19 juli 2012

It is what it is.


Konst för mig är att vrida och vända på hållbara värden, förhandla mening, samhällsuppbyggnad, ömsom rått ömsom ömsint. Gestalta det bärande och det bristande, det oformulerade, skitiga, vackra, eller förtigda i samhällsstrukturer och hos individer. Kroppen som sköld, som vapen, som objekt.

Mänskliga avtryck. Reaktioner och kommentarer till vilka vi är och hur vi ska stå ut med vad vi kommer fram till. Eller snarare rör det sig väl om en ständigt pågående rätt så plågsam, men helt nödvändig utredning eller behandling...

Glömmer aldrig när jag såg en dokumentär om en kvinna som förlorat sin dotter och det första hon gjorde efter att chocken lagt sig, var att sätta sig vid köksbordet hemma och göra skulpturer av gem, otroligt vackra skulpturer som tog form ur hennes sorg. Jag känner igen det där så väl, att gå upp i något konkret för att få vila från smärta, och så får det liv av sig självt. Man blir ett slags redskap som hanterar intryck som blir till uttryck.

Det låter kanske konstigt men jag tror att något av det bästa man kan göra för någon som sörjer tröstlöst, utöver att bara finnas nära och lyssna, är att ge personen en låda med lera, papper, sax, penna och papper. Vila genom att fokusera på något som får form i ens händer. När jag förlorade min syster började jag göra collage, jag satt i timmar på golvet tills ryggen började domna. Det var räddningen då.

Jag vet inte vad Nina Kogan processade, men det verkar rymmas dimensioner av mörka och ljusa erfarenheter i hennes kaotiska geometriska mönster.

Hit me. Love me. Dot me.



När inte ens örfilar eller dysvart kaffe hjälper kan man se på bilder av Yayoi Kusama. Funkar varje gång. Jag gillar verkligen hennes jävligt hårda uppsyn, och att det är svårt att avgöra var hon slutar och hennes mönster tar vid.

onsdag 18 juli 2012

Syrener och blöt asfalt.

Jag har läst någonstans att man minns dofter exakt så som de doftade första gången, förmodligen av evolutionära skäl för att kunna identifiera och minnas det som är farligt. Doftsinnet är för mig det sinne som är som mest förknippat med minnen, eller fragment av minnen. Syrener luktar till exempel barndom och inget annat för mig. Plötsligt slungas man tillbaks i tid, man är sju år igen och står där på skolavslutning med handsvett, slokande syrenblomsterkrans, korviga strumpbyxor och luktar bränt hår efter att ha försökt sig på att använda mammas locktång.

Stall, nymålade kulisser, fläder, ren bomull, såpa, mögelost, mossa, akryl, snus, saffran, kaffe, är några andra favoriter. Alla kopplade till minnen som slår mellan högt och lågt.




Go get wet.



Det regnar och jag vill gå upp på taket och gapa så stort jag kan. Mjukt smatter mot fönsterbleck, bästa vaggvisan. Snart Österlen.


måndag 16 juli 2012

Bluebird

Tamara de Lempicka

David Alfaro Siqueiros
Gick genom Nyckelvikens skog idag. Skog som ledde fram till karga klippor. Längst vägen skrek får i hagarna efter mig med svarta utsträckta tungor. Hittade en jättelik ek. Fortsatte gå, fast jag borde ha stannat och strukit med handen över det som jag istället valde att fotografera. En bil stannade på landsvägen och en äldre man och en liten pojke med en leksakskpist klev ur bilen, de såg bara vilsna och skrämda ut. Jag funderar fortfarande på vad deras historia är.

J

Drawings by Sylvia Plath.