"Den största av dom största!"

Jag var på Dramalabbet härom kvällen och skrattade så att jag grät vid några tillfällen åt härskartekniker. Missa för guds skull inte denna suveränt spelade och välskrivna föreställning!!!

Det var så skönt att få sitta tillbakalutad och skratta och rysa istället för att behöva vara utsatt för det personligen. Efteråt gick vi till "Babylon" och alla berättade varsin "härskarhistoria" och det känns som om att jag fick med mig något från Dramalabbet. Kanske till och med ett slags redskap tills nästa gång jag blir utsatt, för det kommer garanterat att hända igen. Men i fortsättningen kommer  jag kanske ha närmre till garvet och viljan att klappa tillbaka än till att bli kränkt. Helst av allt skulle jag vilja bjuda personen i fråga på en biljett till labbet...

Synd bara att det bara är några få föreställningar kvar, de borde spela i skolorna också.

Strategi

Att gå på långpromenad med kameran och helst gå vilse. Funkar varje gång. Nya vägar, nya intryck. Nu tänker jag klart igen.

Vardag ger och tar.

Idag på ett café; en äldre man vid bordet bredvid smaskar i sig en semla, med gräddring runt munnen vänder han sig till mig och säger "som att äta en hel kärring!"

Fettisdag där dog du.

Jag har tittat på klippet "kitten meets hedgehog" ett antal gånger nu, antar att det säger något om min dag i övrigt.

Men igår avgick påven...! Sell the vatican feed the world...
och jag var på filmpremiär och såg en, hör och häpna, trovärdig, svensk romantisk komedi. Höjdpunkten var ändå (utöver att Bob Hansson nästan satte sig bredvid mig) när regissören trillade ner från scenen under eftersnacket och landade jämfota, hukandes. Jag skrattade. Lite för mycket.

Jag sörjer att jag inte kan hantera en dagstidning, jag är för skör på morgonkvisten, gråter i kaffet varje dag när jag plöjer artikel efter artikel om sårig värld och lidande precis överallt av olika slag. Hellre djur än människa. Hellre en hedgehog.

 

Jag har gjort klart reportaget och lämnat in. I tid. Dunkar, nästan bultar mig själv (mentalt) i ryggen för att jag lyckades arbeta så fokuserat, och verkligen fick till något som jag står för under en väldig tidspress. Den här gången; ingen självuppläxning bara ömsinthet. 

Sorger och fasader

Idag hände något ovanligt och speciellt. Jag mötte en person, verkligen mötte honom, såg honom, såg rätt in i honom utan att tänka på hur han såg mig. Jag känner honom sen tidigare och har då alltid blivit lite bevärad av hans ofta klumpiga sätt att ta över eller inte lyssna. Nu var han hudlös, hans son hade dött.

Jag satt i fönstret på en kaffebar och gjorde mitt bästa för att inte synas när jag såg att han stormade in, som han alltid gör. Han såg mig direkt och välte en pall på sin väg mot mig. Han uppfattade det som att jag frågade hur det var, fast jag bara hade mumlat hej. Så började han berätta, om sin son, hur han hade dött, hur han hade suttit hos honom på sjukhuset, han visade bilder, sa att han inte var rädd längre, att det skulle vara en öppen begravning. Alla fick komma, hans konstnärsvänner skulle dekorera kistan. Kände jag någon begravningsförrättare? Han pratade om det nya kalla Sverige och hur han skulle göra musik. En hiphop platta. Jag såg hur chocken höll ihop honom.

Jag drog honom till mig och kramade honom hårt och länge tills han krånglade sig ur mitt grepp. Det var så vi möttes för första gången, efter att ha imiterat oss själva många gånger dessförinnan.

"Lincoln" en av historiens alla milda mördade män...

Rolig Russel!