fredag 8 februari 2013

Sorger och fasader

Idag hände något ovanligt och speciellt. Jag mötte en person, verkligen mötte honom, såg honom, såg rätt in i honom utan att tänka på hur han såg mig. Jag känner honom sen tidigare och har då alltid blivit lite bevärad av hans ofta klumpiga sätt att ta över eller inte lyssna. Nu var han hudlös, hans son hade dött.

Jag satt i fönstret på en kaffebar och gjorde mitt bästa för att inte synas när jag såg att han stormade in, som han alltid gör. Han såg mig direkt och välte en pall på sin väg mot mig. Han uppfattade det som att jag frågade hur det var, fast jag bara hade mumlat hej. Så började han berätta, om sin son, hur han hade dött, hur han hade suttit hos honom på sjukhuset, han visade bilder, sa att han inte var rädd längre, att det skulle vara en öppen begravning. Alla fick komma, hans konstnärsvänner skulle dekorera kistan. Kände jag någon begravningsförrättare? Han pratade om det nya kalla Sverige och hur han skulle göra musik. En hiphop platta. Jag såg hur chocken höll ihop honom.

Jag drog honom till mig och kramade honom hårt och länge tills han krånglade sig ur mitt grepp. Det var så vi möttes för första gången, efter att ha imiterat oss själva många gånger dessförinnan.


Inga kommentarer: