Vardag ger och tar.

Idag på ett café; en äldre man vid bordet bredvid smaskar i sig en semla, med gräddring runt munnen vänder han sig till mig och säger "som att äta en hel kärring!"

Fettisdag där dog du.

Jag har tittat på klippet "kitten meets hedgehog" ett antal gånger nu, antar att det säger något om min dag i övrigt.

Men igår avgick påven...! Sell the vatican feed the world...
och jag var på filmpremiär och såg en, hör och häpna, trovärdig, svensk romantisk komedi. Höjdpunkten var ändå (utöver att Bob Hansson nästan satte sig bredvid mig) när regissören trillade ner från scenen under eftersnacket och landade jämfota, hukandes. Jag skrattade. Lite för mycket.

Jag sörjer att jag inte kan hantera en dagstidning, jag är för skör på morgonkvisten, gråter i kaffet varje dag när jag plöjer artikel efter artikel om sårig värld och lidande precis överallt av olika slag. Hellre djur än människa. Hellre en hedgehog.

 

Jag har gjort klart reportaget och lämnat in. I tid. Dunkar, nästan bultar mig själv (mentalt) i ryggen för att jag lyckades arbeta så fokuserat, och verkligen fick till något som jag står för under en väldig tidspress. Den här gången; ingen självuppläxning bara ömsinthet. 

Sorger och fasader

Idag hände något ovanligt och speciellt. Jag mötte en person, verkligen mötte honom, såg honom, såg rätt in i honom utan att tänka på hur han såg mig. Jag känner honom sen tidigare och har då alltid blivit lite bevärad av hans ofta klumpiga sätt att ta över eller inte lyssna. Nu var han hudlös, hans son hade dött.

Jag satt i fönstret på en kaffebar och gjorde mitt bästa för att inte synas när jag såg att han stormade in, som han alltid gör. Han såg mig direkt och välte en pall på sin väg mot mig. Han uppfattade det som att jag frågade hur det var, fast jag bara hade mumlat hej. Så började han berätta, om sin son, hur han hade dött, hur han hade suttit hos honom på sjukhuset, han visade bilder, sa att han inte var rädd längre, att det skulle vara en öppen begravning. Alla fick komma, hans konstnärsvänner skulle dekorera kistan. Kände jag någon begravningsförrättare? Han pratade om det nya kalla Sverige och hur han skulle göra musik. En hiphop platta. Jag såg hur chocken höll ihop honom.

Jag drog honom till mig och kramade honom hårt och länge tills han krånglade sig ur mitt grepp. Det var så vi möttes för första gången, efter att ha imiterat oss själva många gånger dessförinnan.

"Lincoln" en av historiens alla milda mördade män...

Rolig Russel!

Just nu

Skriver just nu (tre artikeluppslag parallellt) om konst inom psykiatrin, verksamhet för papperslösa, och filosofi för barn. Förhoppningsvis får jag det publicerat inom kort.

Jag har för övrigt sån träningsvärk att min hud lider tigerbalsamdöden, hela jag är en enda stor öm sveda. Gick på en dansklass som visade sig vara en akrobatik-klass "nu ska vi lyfta och kasta varandra"...

 

Det är jag i mitten!

På riktigt.

Såg "Searching for Suger man" ikväll, inspirerande. Blev så glad, han var, är, så vacker och påminde mig så mycket om min pappa.

Se den!

När jag i fortsättningen träffar män i 60+ åldern i snusfärgade rockar, ni vet typen som harklar onödigt högt för att alla (!) ska höra, jämt skramlar med mynt i byxfickan sådär lite drygt, relexmässigt vill klappa folk på huvudet direkt eller verbalt, och hellre hånler än gråter. DÅ ska jag tänka på "suger man" vilken grymt vacker person, jag ska tänka på honom och farbrorn som jag träffade i Tanto i somras. Han som var ute och lekte med sin pappersdrake och berättade att han gått i terapi sen hans terrier dog. Suger man och drakfarbrorn finns. På riktigt. Skönt.

Snusrockar se och lär!