Jag har gjort klart reportaget och lämnat in. I tid. Dunkar, nästan bultar mig själv (mentalt) i ryggen för att jag lyckades arbeta så fokuserat, och verkligen fick till något som jag står för under en väldig tidspress. Den här gången; ingen självuppläxning bara ömsinthet. 

Sorger och fasader

Idag hände något ovanligt och speciellt. Jag mötte en person, verkligen mötte honom, såg honom, såg rätt in i honom utan att tänka på hur han såg mig. Jag känner honom sen tidigare och har då alltid blivit lite bevärad av hans ofta klumpiga sätt att ta över eller inte lyssna. Nu var han hudlös, hans son hade dött.

Jag satt i fönstret på en kaffebar och gjorde mitt bästa för att inte synas när jag såg att han stormade in, som han alltid gör. Han såg mig direkt och välte en pall på sin väg mot mig. Han uppfattade det som att jag frågade hur det var, fast jag bara hade mumlat hej. Så började han berätta, om sin son, hur han hade dött, hur han hade suttit hos honom på sjukhuset, han visade bilder, sa att han inte var rädd längre, att det skulle vara en öppen begravning. Alla fick komma, hans konstnärsvänner skulle dekorera kistan. Kände jag någon begravningsförrättare? Han pratade om det nya kalla Sverige och hur han skulle göra musik. En hiphop platta. Jag såg hur chocken höll ihop honom.

Jag drog honom till mig och kramade honom hårt och länge tills han krånglade sig ur mitt grepp. Det var så vi möttes för första gången, efter att ha imiterat oss själva många gånger dessförinnan.

"Lincoln" en av historiens alla milda mördade män...

Rolig Russel!

Just nu

Skriver just nu (tre artikeluppslag parallellt) om konst inom psykiatrin, verksamhet för papperslösa, och filosofi för barn. Förhoppningsvis får jag det publicerat inom kort.

Jag har för övrigt sån träningsvärk att min hud lider tigerbalsamdöden, hela jag är en enda stor öm sveda. Gick på en dansklass som visade sig vara en akrobatik-klass "nu ska vi lyfta och kasta varandra"...

 

Det är jag i mitten!

På riktigt.

Såg "Searching for Suger man" ikväll, inspirerande. Blev så glad, han var, är, så vacker och påminde mig så mycket om min pappa.

Se den!

När jag i fortsättningen träffar män i 60+ åldern i snusfärgade rockar, ni vet typen som harklar onödigt högt för att alla (!) ska höra, jämt skramlar med mynt i byxfickan sådär lite drygt, relexmässigt vill klappa folk på huvudet direkt eller verbalt, och hellre hånler än gråter. DÅ ska jag tänka på "suger man" vilken grymt vacker person, jag ska tänka på honom och farbrorn som jag träffade i Tanto i somras. Han som var ute och lekte med sin pappersdrake och berättade att han gått i terapi sen hans terrier dog. Suger man och drakfarbrorn finns. På riktigt. Skönt.

Snusrockar se och lär!

Kamplust. Lustkamp.

Fram till 1873 fick kvinnor inte vistas i universitetsbiblioteken, det ansågs inte kvinnligt att studera, livmoder och äggstockar kunde skrumpna om man ägnade sig åt intellektuell tankeverksamhet snarare än att hänge sig åt moderskapet helt sonika...

Idag och sen 70-talet är kvinnor i majoritet på bland annat universiteten. Sen många år inom utbildningar som ekonomi, juridik och medicin. Sen en tid bland nyföretagare, i de fackliga styrelserummen och så vidare, och inte ett skrumpet organ synes än...en liten bit på vägen har vi kommit...

Jag har funderat en del kring det här med konkurrensmiljö/kultur, myten om en prestationsmodell före allt annat. Hur män håller varandra om ryggen, av delvis strategiska skäl och rekommenderar varandra till diverse toppjobb, medan kvinnor har så fullt upp med att överhuvudtaget få insyn eller tillträde, att den typen av nätverkande inte verkar vara lika förekommande bland kvinnor.

Jag saknar det ibland , den där känslan av ett kärleksfullt samlat kollektiv, som genom att kämpa för varandras rättigheter och framgångar också själva lyfts fram i sinom tid. Jag betraktar, reflekterar, hanterar och tänker att det får åtminstone starta hos mig idag.

Har så svårt för uttrycket "duktig flicka" om högpresterande kvinnor. När män dundrar in i väggen är det andra tongångar, då talar man om depression. Inga konstigheter. "Flickan", någon som hört någon säga "duktig pojke" om en framgångsrik men rimligt stressad vd och tvåbarnspappa?

Samhällets fortbestånd bärs upp av det faktum att både män och kvinnor gör sitt yttersta för att få samman allt av värde, tillsammans och på lika villkor. Alla behöver nyansera och uppdatera bilden av sig själv i spåren efter tidigare generationers jämlikhetsstret.
En feminist till ny jämställdhetsminister känns lovande. Maria Arnholm for the win!

Jag önskar att villkoren ändå utgick från västvärldens...det är ju något av ett hare och sköldpaddsrace över jämställdhetskampen globalt. Rwanda är i en aspekt ett av de mest positiva undantagen där kvinnor är i majoritet i parlamentet, 44 av 80 ledamöter är kvinnor.

I Afghanistan är männen måna om att hålla skorna välputsade och rena när de kliver över och runt i den halvfrusna leran. Kvinnorna behöver inte bemöda sig de går inte ut...och skulle de få för sig att göra det (och då övervakade) så är fötterna väl täckta av burkan. De värmer sig över kaminer av plåt, eldar med gamla bildäck i brist på ved, de andas in den giftiga röken tills de tuppar av. Bristen på demokrati och infrastruktur gör att skulle de ha en frisedel av något slag, skulle de väl först och främst elda med den för att värma sina barn från ett ögonblick till nästa. Ingen hållbarhet eller tilltro till förändring. Men det måste ske, där och här.

Läste om Kalashfolket härom dagen, om hur de har så kallade "basharihus" i utkanten av byn, dit kvinnorna går när de har mens, för de anses så orena att mannen måste slakta en get för att "rena sig" om de råkar vidröra en kvinna som blöder. Jag skulle behöva ett sånt hus just nu mest för att få vara ifred (möjligtvis kunde en och annan stackars get få hålla mig sällskap) medan jag frustar över orättvisor.

Men först, alldeles strax, ska jag träffa min brorsdotter, för första gången, hon är en vecka gammal. Jag ska följa henne genom ny tid och jag ska lära henne allt jag kan.