Jag har precis sett Dirty Dancing, femton år sen sist. Allt jag kunde tänka på var att Swayze är död och att jag inte har dansat på ett år. Mental klåda.

Dansa dirty!

Pretty in pink. Fuck off!

2010, I´m here for the fight!

Vargavinter

Jag fryser som jag aldrig frusit förut, läser Oscar Wildes tankar om socialism. Funderar på att flytta tillbaka till Frankrike eller kanske Oxford? Försöker tackla min självkänsla och fräser av ilska åt lystna nöjesjägare som påstår sig jaga för "naturupplevelsens skull"
Skampålen nu!

Fältstudie om kroppsstrumpor och en påhittad dansvetenskaplig teori

Dansen, konsten har alltid varit en tillflykt, utväg för mig. Det låter kanske banalt eller svulstigt men precis så är det. Igår var jag och tog en balettklass på Studio Harmonic här i Paris. På samma lektion var en och annan gammal räv i helkroppstrikå, några stenhårda asiatiska tjejer, ytterligare några yngre tjejer som mest nojsade med sin egen spegelbild, en helt underbar lång och ranglig farbror (även han i seriös kroppsstrumpa och jag är nästan säker på att det var potatistryck på...?) han hade roligast av alla. Jag stod mest och tänkte på att snart skulle jag få komma ut i Parisluften och missbruka kaffe igen. Kände mig avdankad och i upptakt till förfall, (hade ändå några sköna svaga ögonblick då jag tyckte jag ägde)
Senare på kvällen såg jag K-specials dokumentärporträtt av fantastiska Birgit Åkesson på webben. En hängiven, nitisk konstnär, koreograf. Hon sa så många tänkvärda och kloka ord, fick verkligen respekt för hennes sätt att närma sig dansen, rörelsen med allt vad hon var. Birgit Åkesson dog 2001. Det är märkligt och ledsamt att man inte talar om att någons rörelser har gått ur tiden. En röst, ett språk talas och skrivs det ju om när stora sångare, författare dör, men en danskonstnärs fysiska röst och språk då? Är det för diffust för att samla till en förmåga?
Hon talade bland annat om adaption konstformer emellan. Började fundera vidare på det där och kom fram till...något helt annat, och extremt användbart för min del. En teori om hur jag ska närma mig dansen som betyder så mycket för mig. Vill uppdatera, ta vidare, inte stagnera i gamla trötta mönster.
Tänker visuellt i fyra olika slags fält som ramar in vad dansen behöver bestå av för mig. Det centrala tänker jag mig är hur man förvaltar kombinationen av de här "fälten".
Fälten är 1. Den dagliga träningen (eftersträva styrka, teknik, ork, förberedelse) 2. Det sinnliga (närvaron, lusten, nerven)
3. Det intellektuella arbetet (frågeställningar som den om adaption, eller vad en rörelse egentligen är osv.) 4. Det sceniska. ( där allt ska samman)
(Det tycks kanske enkelt men jag skulle kunna forska mig skrynklig när det gäller det här)
Jag förstod klarare än tidigare att jag inte kan befinna mig i något av dessa fält utan en samverkan de fyra fälten emellan. Det är den balans jag har sökt efter alldeles för många år. Plötsligt upplevde jag det hyfsat konkret och samlat. Jag har stolt (och lite patetiskt) alltid trotsat de system och villkor som dansbranchen består av, med den här påhittade morkanska teorin, idén i ryggraden kanske jag kan nå längre bortom trötthet, tvivel, begränsningar och trots.
Jag ska åtminstone ge det ett "Åkessonskt försök"

Cherokee Mork

En tankelek bara! Vad mäktigt det vore om vi kunde införa indiannamn globalt. Det är ju grymt fint att få en idé om de människor man möter bara genom att höra deras namn. Odins namn säger till exempel kanske en del om Jonas och mig men ingenting givet om honom. Hans indiannamn skulle kunna vara något i stil med "looks at the world with hesitation" Min mammas " runs with no time to catch" och så vidare.Ett namn borde vara mer av en upplysning eller hyllning snarare än en etikett.
Läste om en indianhövding som fick namnet "stinkande filten". Respekt! :)

*J*

No place like home

Jag var med om ett experiment idag. (Jag råkar vara mitt uppe i en pms-psykos så det påverkar mina intryck av saker och ting, allt får större proportioner och jag blir dramaqueen. Men ändå! ) Det här var vad som hände;

Jag blev utelåst.

Där stod jag på gatan med min 14 månaders son utan nycklar, ett ynka öre, mobil. Känner inte en kotte i närheten och Jonas var på jobbet andra sidan Seine. Allt jag hade på fickan var två bussbiljetter, jag funderade på att ta mig till hans jobb men visste inte säkert var det låg.
Jag hade med mig Odins grejer men ingen mat till honom det hade jag tänkt att köpa ute. Visste att han snart skulle bli hungrig.

Jag rusade in på fyra olika ställen och försökte förklara på rutten franska att jag behövde låna telefonen och ringa en svensk mobil. Antingen var det fel på linjen , telefonen eller så slog jag fel nummer för det bara pep i luren. Till slut fick jag låna en ung killes mobil och kom fram till Jonas som skulle komma och möta mig så fort han kunde.

Timmar senare efter att Odin och jag väntat, lekt på torget utanför basilikan dök han äntligen upp och jag kunde andas ut, och när han kramade om mig och lyfte upp Odin (som var trött på att bli jagad av mig över torget, och att utforska duvor och fimpar på marken :/) så började jag gråta. Jag fick känna på hur det är att inte ha någonstans att ta vägen, inte kunna ge Odin vad han behövde i tid. Han var nöjd och glad under hela tiden men hade det gått ytterligare en timme hade han hunnit bli jättehungrig och frustrerad. Blev så sorgsen när jag tänkte på alla de människor som dagligen är beroende av andras tjänster för att överleva, kunna mätta sina barn, hålla sig varma. Inte har familj , vänner nära som kan komma till undsättning. Igår träffade jag en kvinna från Bosnien som tiggde utanför Notre Dame, hon kom fram till mig med en lapp hon skrivit där det stod att hon bott på gatan i Paris i två månader och behövde hjälp.

Jag gav henne inga pengar och det skar i mig idag när jag tänkte på henne att hon såg mig som någon som kunde hjälpa så som jag bedömde människor idag. Så gjorde jag inte det, jag gjorde det inte lite lättare för henne att ta sig ytterligare några ögonblick framåt. Vilken bedrift det är att överleva utan några tillgångar annat än en vilja att orka vidare och en förmåga att skaffa det man behöver för stunden. Eller försöka bortse från sina behov i värsta fall.

Kom att tänka på den där filmen "The Game" med Michael Douglas där han spelar en framgångsrik pamp som blir utsatt för ett spel där allt tas ifrån honom och senare när han lärt sig överleva på andra villkor får han tillbaks allt han trodde var förlorat. Ett spel som de allra flesta skulle behöva delta i fast utan sin vetskap då...och förhoppningsvis komma ut lite tacksammare och ödmjukare på andra sidan. Som jag idag , tror aldrig jag har blivit så glad att se Jonas ( och nycklarna!!!) och då är jag ändå våldsamt kär honom. Att få hjälp, kram, kaffe och få kliva över tröskeln till värme och trygghet är inget jag tänker ta för givet.

*J*